Glädjen
VARI LIGGER DEN FULLKOMLIGA GLÄDJEN?
Reflektioner kring franciskansk spiritualitet
Nära samman med ödmjukheten hos Franciskus hör hans barnsliga och spontana glädje. Tänker vi närmare efter så hör de faktiskt nära samman, inte bara hos Franciskus utan i kristenlivet överlag. En människa som nöjer sig med litet och inte ställer stora krav på andra människor och livet, har också mycket lättare att ta vara på livets små och stora gåvor. En sådan människa kan glädja sig lika mycket över de små tingen som de stora glädjeämnena. Man ser i dem Guds godhet och kärlek återspeglade och denna upptäckt väcker tacksamhet. Man ser då att den sanna rikedomen ligger i kärleken och glädjen. Det berättas att bröderna ibland kunde se hur Franciskus tog upp en pinne från marken, lade den över vänstra armen och drog den som över en fiol, som om den var en liten stråke. Han gjorde rörelser som om han spelade och sjöng sedan på franska om sin Herre. Ett sådant barnsligt och spontant glädjeutbrott slutade ofta i tårar och hans sång övergick i djup medkänsla med Jesu lidande kärlek. En gång när Franciskus och Leo en vinterdag vandrade från Perugia till Santa Maria degli Angeli, diskuterade de den fullkomliga glädjen. Franciskus räknade upp en massa glädjeämnen, men tillade: lägg väl på minnet – att däri ligger inte den fullkomliga glädjen. Franciskus fortsatte uppräkningen och broder Leo sade irriterat: Fader, jag ber dig för Guds skull att du säger mig vari den fullkomliga glädjen består. Franciskus svarade: Tänk dig att vi kommer fram till Santa Maria degli Angeli – våta, frusna, smutsiga, hungriga - och blir bortvisade när vi klappar på klostrets port. Efter upprepade försök blir portvakten till sist irriterad och säger: Det där är ena efterhängsna odågor. Jag skall ge dem efter förtjänst. – Om vi tåligt och glatt uthärdar allt detta, tänkande på Kristi, den välsignades, lidanden och allt vad vi bör uthärda för hans skull, o broder Leo, skriv, att däri ligger den fullkomliga glädjen.
- Den största gåvan Gud kan ge en i detta livet, är förmågan att besegra sig själv och att för Kristi skull uthärda lidande. Den som fått den gåvan, har orsak att till stor glädje. Lidande och martyrskap är alltså inte självplågeri och självpåtagen masochism, utan ett inövande i Kristi efterföljd. Den som får nåden att erfara denna gåva, kan glädja sig stort, säger Franciskus.
Godheten
GODHET - om franciskansk spiritualitet
All kristen andlighet eller fromhet är ett resultat av den heliga Andens verkningar i en kristen människas liv. Det handlar om en lång mognadsprocess där Andens frukter stegvis mognar fram. Typiskt för den franciskanska spiritualiteten är godheten - en slags helig naivitet som hör samman med godtrogenhet. Risken är stor att denna form av godhet blir utnyttjad, men Franciskus utgick från att det inte finns så alltigenom onda människor, att inte godhet och förtroende för att människan trots fönedring, är Guds avbild.
I det tjugosjätte kapitlet i Fioretti berättas om hur Franciskus omvände tre brottslingar. Historien förtäljer att tre beryktade rövare besökte klostret Monte Casale och begärde mat. Föreståndaren, broder Angelo, skickade förgrymmad iväg dem: "Är det inte nog med att ni vägrar blygas för att ni stjäl från hederligt folk. Dessutom vill ni roffa åt er av allmosor som getts åt klosterbröderna. Ni är inte ens värda att marken bär er. Gå er väg och visa er inte här mera!"
Kort därefter kom Franciskus tillbaka till klostret med bröd och vin som han tiggt ihop. När Franciskus hörde om hur föreståndaren bryskt jagat iväg rövarna, förebrådde han föreståndaren strängt: "Syndare förs lättare tillbaka till Gud med mildhet än med hårda ord. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka." Franciskus skickade iväg föreståndaren med det bröd och vin, som han nyss tiggt ihop med befallningen att söka upp rövarna tills han finner dem. "Då skänker du dem från mig allt detta bröd och vin, faller sedan på knä framför dem och erkänner ödmjukt din syndiga grymhet. Och så ber du dem från mig, att de aldrig mer gör ont, utan fruktar Gud och inte mer försyndar sig mot honom. Och om de gör detta, lovar jag att sörja för deras lekamliga behov och laga, att de alltid har något att äta och dricka. Då du har sagt dem det, återvänder du ödmjukt hit".
Det hela leder småningom till att rövarna utbrister: "Trots de skändliga gärningar vi begår, känner vi inga samvetskval och inte heller någon fruktan för Gud. Och så kommer denne helige broder och erkänner ödmjukt att han har syndat mot oss, fastän ha blott sagt några rättvisa ord om vår ogudaktighet. Dessutom har han haft med sig till oss bröd och vin och ett frikostigt löfte från den helige broder Franciskus." De beslöt återvända till klostret och sade till Franciskus: "För våra många synders skull vågar vi inte vända oss till Guds barmhärtighet, men om du hyser något hopp att Gud i sin nåd skall ta emot oss, är vi beredda att i allt lyda dina befallningar och att göra bot tillsammans med dig." Sålunda upptogs de tre rövarna i orden.
Franciskus´ grundregel är, att det inte finns några så alltigenom onda varelser, att inte godhet, förtroende och ett milt sinnelag kan genombryta ondskans cirkel. Den som får uppleva godhet och kärlek, kan också våga se sig själv i spegeln och erkänna sin förvridenhet.
Stefan Djupsjöbacka
Lydnaden
Franciskus fick under sitt liv lära sig många svåra läxor i ämnet lydnad. Det var så många röster som pockade på lydnad och efterföljelse. Hur skulle han kunna veta vad som var Guds vilja för att sedan kunna fullfölja den i lydnad? Hur urskilja Guds röst bland andra röster?
Franciskus präglades själv av en dubbel hållning till auktoriteter – om vi får tro källorna. Ibland kunde han oreflekterat och naivt sätta sin tilltro till röster och budskap eftersom han upplevde att de stod i samklang med Guds vilja. Och då måste man ju lyda. Ibland var han den modiga och klarsynta karismatiska person som vägrade lyda auktoriteter och inrätta sig i traditioner. Franciskus var realistisk: Gud talar och handlar väldigt konkret och det sker oftast via enkla människor. Men inte alla budskap som människor basunerar ut, har gudomligt ursprung. Därför behövs det någon form av rättesnöre för ”att man skall kunna skilja på andarna”. Henrik Roelvink påpekar i sin bok De fattigas rikedom att Franciskus hade en hierarkisk ordning för att undvika kaos i lydnadsfrågor. Viktigast är vad man i sitt eget inre i ärlighet och uppriktig ödmjukhet uppfattar som Guds vilja. Ingen får tvinga en till lydnad mot ens eget samvete. Av samma dignitet är de för en kristen relativt självskrivna tingen - bibeln, den kristna kyrkans lära och offentligt avgivna löften. Först därefter kommer enskilda personers råd. Man måste veta var man skall börja för att kunna urskilja Guds vilja i mängden av mänskliga röster.
Men inskränker inte lydnaden vår personliga frihet? Är inte lydnaden ett arv från en tid när människan var omyndig och behövde hjälp för att hitta rätt i livet? Kan någon annan människa eller instans hävda att man har rätt att avkräva lydnad av någon?
Frågan gäller i högsta grad den franciskanska livsstilen. Man tycker sig ha rätt att hävda sin egen rätt när man är fel behandlad. Man tycker sig ha rätt att vägra lydnad när det inskränker på ens personliga frihet. Det beror på vem man lyder. Enligt kristet synsätt kan människan bli fri först när hon upptäcker sin plan i Guds stora sammanhang. Först när en människa ger avkall på sin rätt att själv bestämma sin plats för att istället acceptera Guds fadersomsorg, kan hon finna sitt rätta jag. Att lyda Gud betyder därför att finna sin sanna frihet. Lydnad för Gud förslavar inte en människa utan befriar henne till sant barnaskap. Det är därför viktigt att en människa vet vem hon lyder. Alla röster är inte Guds vilja. Alla som påstår sig veta vad som är bäst och i samklang med Guds vilja, är inte värda din lydnad. Bara när en människa i den personliga gemenskapen med sin himmelske Far, lär känna Hans faderskärlek, kan hon i sitt innersta bli viss om vad som Guds vilja i hennes eget liv. Det kräver ofta lång inövning. Men denna process är samtidigt en befrielseprocess.
I regeln ”Inter spirituales familias” som godkändes av påven Paulus VI år 1978 och som gäller den franciskanska tredje orden eller sekulärorden (F.S.O.) heter det i andra kapitlet gällande livsformen: De (sekulärfranciskanerna) bör förena sig i Jesu frälsande lydnad. Han lade sin egen vilja i sin Faders händer. Så bör också de i samma lydnad troget fullgöra sina särskilda plikter i livets olika skiftande situationer och efterfölja Kristus, fattig och korsfäst, och vittna om Honom även i svårigheter och förföljelser (moment 10).
Lydnad i sann franciskansk anda är därför kanske att leva i sin kallelse, i medvetenhet att man just där fullföljer Guds vilja. Det innebär också att låta Kristushymnen i Filipperbrevet bli ett livsprogram: Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.” (Fil.2:3-11 enligt Bibel 2000).
Stefan Djupsjöbacka